Under 1700-talet dominerade två konststilar, rokokon och nyklassicismen. Hela perioden brukar kallas för upplysningen och präglas av en tro på människan och människans förnuft. Nu tog konsthandeln fart och man anordnade offentliga konstutställningar. Konsten började bli mer lättillgänglig i takt med att museer blev allt vanligare. Till exempel byggdes Louvren i Paris 1793.
Rokokon utvecklades ur barocken i början på 1700-talet och stod för det ljuva livet. Njutning, kärlek och romantik hör samman med rokokon. Färgerna som användes var ljusa nyanser, som gult, blått och rosa. Färgskalan innehöll även guld och silver. Skillnaden mot barockens mörka färger var tydlig. Konstnärer under denna epok målade gärna slingrande blommor och växter. Motiven skulle vara graciösa och dekorativa. Under 1700-talet blev det riktigt populärt att få sitt porträtt målat. Det var fortfarande till största delen de rika, adeln och kungligheterna, som hade råd 
med denna lyx. Det var på modet att avbildas i en lantlig miljö, kanske med en herde och några djur i bakgrunden. Idealet var som sagt mycket romantiskt. Den svenske konstnären Alexander Roslin var verksam vid den här tiden, och hans målning av sin hustru, “Damen med slöjan”, hänger på Nationalmuseum i Stockholm. Hustrun Suzanne Giroust var även hon en framstående konstnär.
Nyklassicismen utvecklades under mitten av 1700-talet och hämtade sin inspiration från antiken. Återigen sneglade man bakåt i tiden, mot grekiska och romerska former. Nyklassicismen var en reaktion mot rokokon. Istället för mjuka konturer och svällande former anammades en stramare stil med rakare linjer. De som hade råd och möjlighet reste till Italien för att studera och avbilda antika skulpturer och byggnadsverk. De arkeologiska utgrävningarna av Pompeji och Herculaneum startade 1748 och var stora inspirationskällor.