Modernismen och dess olika -ismer var dominerande under 1900-talet. Även expressionismen gjorde intåg under den här tiden och fick många utövare över hela världen. Det ledande centrum för de flesta olika -ismer under 1900-talet var Paris, staden där konstnärer, författare och poeter samlades på rökiga barer och utbytte idéer med varandra men även utmanade varandra i att nå högre i sitt måleri. En av de centrala personerna i Paris konstliv var Matisse, som även undervisade många elever och influerade dem till egna storslagna verk och tankar om konstens betydelse.
Ovanstående var en väldigt rebellisk tid och många -ismer utmanade den gamla borgerliga uppfattningen om konst på ett då mycket provocerande sätt. För en lång tid hade borgerligheten fått sätta regler och gränser för hur konst, alltifrån måleri till skulptur, skulle utformas. Ofta var det svulstiga pjäser som fick stå i blickfång i hemmen och tavlor som vittnade om tidigare kungars storhet och som pryddes med maffiga guldramar. Den givna mallen för hur konst skulle se ut och upplevas väckte anstöt hos de unga konstnärer som inte alltför sällan kom att bli frontfigurer för tidens nya rörelser.
De olika -ismerna skiljde sig åt på ett flertal sätt men hade gemensamma nämnare, nämligen att frigöra sig från gamla bojor och invanda föreställningar om kultur och konst. Man ville sätta nya avtryck på sin tid och i vissa fall gå så långt som att chockera. Dadaismen var en av de -ismer som med sin uppkäftighet fick folk att rynka på näsan och i folkets ögon skändade de redan då gamla kända verk genom att måla över detaljer och skriva, för den tiden, perversa ord på konstverken.
En annan -ism som kom att uppfattas som mycket opassande var futurismen, som med sin kärlek till framtiden, maskinen och mannens storhet gjorde anspråk på att vara de allvetande. Om en företagskredit hade funnits under denna tid vore det inte omöjligt att de hade finansierat många rundor på barer och futuristiska verk med pengarna. Rörelsen var väldigt misogyn och kvinnoföraktet gick som en röd tråd genom både manifest och konstverk.
Den -ism som dock kom att betraktas som 1900-talets största, och mest framgångsrika -ism är surrealismen vars anhängare ofta var hängivna Sigmund Freud och hans idéer. Såväl kvinnor som män var välkomna i den här gemenskapen även om tiden speglar att männen var de som fick ta störst plats och som uppmärksammades mest. Ett undantag var dock Frida Kahlo, som det dock tvistas om huruvida hon hörde till surrealisterna eller inte. Den mest framgångsrika inom surrealismen och under sin tid var Salvador Dali som sammanförde dröm och verklighet i sina tavlor, helt efter surrealismens tanke. Han kom att bli mycket känd under sin livstid, med hjälp av ett besynnerligt och väldigt excentriskt sätt för den tiden.
Som ringar på vattnet spred sig även dessa rörelser till Sverige även om alla -ismer inte fick samma genomslagskraft och naivismen hade stort fäste i vårt avlånga land.