Det här är den första konstriktningen där målarna själva kallade sig för impressionister. Fram tills nu hade nämligen alla epoker fått sina namn i efterhand.
Stilen uppkom i Frankrike runt 1860 och till en början blev impressionisterna utskrattade. De fick kritik för att deras målningar inte kändes färdiga, de var för enkla. Tekniken var skissartad med kraftig penselföring och färgfläckar. Vid den här tiden hade fotografering slagit igenom och därför kände konstnärerna att det inte längre fanns något behov av att dokumentera verkligheten realistiskt. Den biten klarade fotograferna av. Istället blev det viktigt 
att visa det som kamerorna inte kunde visa.
Impressionisterna sysslade mycket med ljus och skugga och blev de första att använda komplementfärger. Istället för svart kunde de använda blått för att skapa kontraster till ljusa fält. Den här tekniken syns tydligt när man studerar tavlorna på nära håll, men ger ett naturligt intryck på långt håll.
Impressionisterna var besatta av det naturliga ljuset och lämnade därför ateljéerna för att måla utomhus. Det var vanligt att måla samma motiv om och om igen, fast under olika tider på dagen och under olika årstider. En känd impressionist är fransmannen Claude Monet, som har målat ett otal varianter av näckrosdammarna i sitt hem.